Arbetet med Internationella Exilfilmfestivalen började 1992. Då bildades en kommitté av filmare och kulturarbetare i exil för att förbereda filmfestivalens start. Kommittén inriktade sig på iranier – en av de nationaliteter som är på flykt ifrån sitt hemland. Den första festivalen anordnades i Göteborg 7–14 oktober 1993 under rubriken “Iransk film i exil”. Exilfilmfestivalen togs emot med värme och entusiasm hos besökare från många olika folkgrupper. Allmänheten och de inbjudna filmarna var helt eniga med arrangörerna om att arbetet med festivalen måste fortsätta. Dessutom breddades den till att inkludera alla filmare i exil, oavsett deras nationella bakgrund. Tanken med detta grundar sig på de gemensamma faktorer som gäller alla filmare i exil, oavsett deras nationella tillhörighet:

 

– Alla har flytt från icke demokratiska makter och orättvisa samhällen.
– Alla har samma vision om framtiden och arbetar för demokrati, rättvisa och jämlikhet, både
i sina egna länder och världen över.
– Alla möter liknande svårigheter att komma in i det sociala livet i sitt nya hemland.

 

I ett kollektivt forum som Exilfilmfestivalen kommer filmarna att gemensamt kunna arbeta och påverka folkbildningen för att uppnå frihet och ett rättvist samhälle. På detta sätt gick festivalen över nationella gränser för att bli en internationell manifestation. Alltsedan 1995 genomförs Exilfilmfestivalen under parollen “Världen är mitt hem”. I kulturellt avseende är filmfestivalen en historisk vändpunkt för både exilfilmarna och filmvärlden. Nu betraktas Sverige med sin Exilfilmfestival som en frizon för alla exilfilmare och som ett nytt hemland där man sätter värde på mångkulturellt arbete.